Många djurbilder den här helgen...

Dotter E och hennes lilla katt Sigge, som visade sig vara en Sigrid, har tillbringat helgen hemma hos oss. Sigrid kastrerades, det heter tydligen så trots att det är en honkatt, i fredags och tvingas nu ha en krage på sig för att inte slicka bort stygnen efter operationen. Den där kragen är inte så populär!

Idag tog Stina och jag en lite promenad i "monsterstormen" och jag tog några portättbilder på Stina uppe på Kasberget. Av någon anledning måste Stina nästan tvångsmässigt sticka ut tungan så fort det är dags för fotografering...

Jag köpte en begagnad telekonverter tidigare i veckan som jag ville testa idag. Så jag hade mitt 70-200/2.8 med konvertern, alltså 140-400mm på kameran och hoppades på att kanske få se någon hjort på fälten. Det blev ingen hjort men istället stötte jag på en älg. Jag såg den när jag satt och körde bil så jag tvärnitade och backade och tog några bilder av den på kanske 100 meters avstånd. Men eftersom den stod gömd bakom träd och sly klev jag ur bilen för att få en bättre vinkel. Älgen stod blickstilla trots att jag började gå mot den och jag hann komma rätt nära innan den tyckte det var bäst att dra sig tillbaka! Synd bara med alla träd som står i vägen. Å andra sidan hade nog inte älgen stått kvar så länge om de inte stått där som något slags skydd.

Älg och rådjur på samma promenad

Efter en småtuff jobbhelg hade jag en ledig dag i dag, som jag bland annat använde till en hundpromenad i Tullgarns naturreservat. Jag är rätt glad över att jag hade telezoomen på kameran, om man säger så... Både älg och hjort inom loppet av en dryg timme!

    Man tager vad man haver. Detta eviga badande...

Gick äntligen på en Dylan-konsert, några år för sent

I fredags kväll åkte C och jag upp till Globen och bevistade en konsert med Bob Dylan. Dylan är en av mina gamla idoler, oöverträffad som textförfattare och rockpoet. Jag tillhör dem som anser att His Bobness är kvalificerad för Nobelpriset! Mina förväntningar på konserten var inte speciellt höga, jag ville bara ha sett Dylan live en gång innan han eller jag dör... Spelningen inleddes av den gamle Dire Straits-medlemmen Mark Knopler med band. En rätt seg transportsträcka, med några få höjdpunkter. Sen klev Dylan på scenen. Hans röst och sång var mestadels under all kritik. På något besynnerligt vis liksom skällde han fram orden som en hund, mycket märkligt. I princip alla låtar var omarrangerade till oigenkännlighet, men musikaliskt var både bandet och Dylan själv briljanta. Det roligaste var att Bob verkade trivas på scenen och bjöd på en hel del "moves" och "rockiga" dansliknande rörelser! Inte så vanligt förr om åren. Men jag ångrar ändå att jag inte gick på en Dylan-konsert medan han fortfarande hade rösten i behåll.

Jag börjar ledsna rätt ordentligt på höstbilder nu, här kommer nog de sista för det här året. Tagna vid Tullgarn igår.

Skickar med en video från Bob Dylans glansdagar. När han var riktigt bra, då var han bäst!

Girigheten står mig upp i halsen

Politiker med höga löner som roffar åt sig ersättningar som de rimligtvis borde klara sig utan, bankchefer som ger sig själva galet höga bonusar, bidragsfusk, korruptionen i medelhavsländerna. Girigheten nuförtiden har inga gränser, den gör mig deprimerad! Det är inte bara höst i naturen, det är höst i folksjälen...

   Så länge inte isen ligger är det badsäsong!