Gick äntligen på en Dylan-konsert, några år för sent

I fredags kväll åkte C och jag upp till Globen och bevistade en konsert med Bob Dylan. Dylan är en av mina gamla idoler, oöverträffad som textförfattare och rockpoet. Jag tillhör dem som anser att His Bobness är kvalificerad för Nobelpriset! Mina förväntningar på konserten var inte speciellt höga, jag ville bara ha sett Dylan live en gång innan han eller jag dör... Spelningen inleddes av den gamle Dire Straits-medlemmen Mark Knopler med band. En rätt seg transportsträcka, med några få höjdpunkter. Sen klev Dylan på scenen. Hans röst och sång var mestadels under all kritik. På något besynnerligt vis liksom skällde han fram orden som en hund, mycket märkligt. I princip alla låtar var omarrangerade till oigenkännlighet, men musikaliskt var både bandet och Dylan själv briljanta. Det roligaste var att Bob verkade trivas på scenen och bjöd på en hel del "moves" och "rockiga" dansliknande rörelser! Inte så vanligt förr om åren. Men jag ångrar ändå att jag inte gick på en Dylan-konsert medan han fortfarande hade rösten i behåll.

Jag börjar ledsna rätt ordentligt på höstbilder nu, här kommer nog de sista för det här året. Tagna vid Tullgarn igår.

Skickar med en video från Bob Dylans glansdagar. När han var riktigt bra, då var han bäst!